Habbibi

Godkväll 

Då har ännu en lång dag med många intryck passerat. Som vanligt, när jag sätter mig ned för att skriva, så känner jag mig tom. Vad ska jag skriva om? Hur ska jag kunna förklara? 
 Jag jag träffat så oerhört många människor, hört så många berättelser och tagit del av så många livsöden. 
På sommarskolan där vi arbetar är deltagarna runt 10-årsåldern, somliga har småsyskon med sig.  Anledningen är enkel, hade småsyskonen inte följt med hade barnen stannat hemma för att passa småsyskon. Självklart har småsyskonens deltagande tagit en liten större del av undervisningen. Det får översättas, passas efter och lekas lite mer. Den  svenska ordningen som försöker infinna sig på skolan har helt enkelt inte hittat sin roll. "Vilka elever ska vi hjälpa!!" ,"de äldre är faktiskt här i första hand!!". Ja, det är lätt att känna sig otillräcklig.

Lilla Sajna är på lägret med sin storasyster. Hon är ett riktigt litet busfrö och hänger mycket runt min hals. Hon dansar, springer iväg och vill kramas. Hon nyper mig i midjan och skrattar hejdlöst när jag tjuter. Idag odlade vi tillsammans och hade mycket krux med jorden. Den ska vara i krukan, inte på marken! För ett ögonblick kändes allt hopplöst, räcker jag till? Är jag en bra pedagog? Duger jag som människa, här och nu, åt dessa barn och denna lilla flicka? Sajna talar ingen engelska, men vi pratar med det kroppsspråk människor över hela världen använder. Ibland undrar jag vad Sajna tycker om mig. Är mina sammarbetsövningar vansinniga? Är jag sträng? Är jag galen? Jag bär henne i min famn och hon kramar mig hårt. När hon vill mig något ropar hon habbibi , och talar sedan om vad hon vill med sitt kroppsspråk. Jag kallar henne habbibi och vi fnittrar. Habbibi betyder älskling, och ibland får jag hårt blinka bort tårarna som trängs under mina ögonlock. Älskade habbibi, jag hoppas att du känner dig sedd, och inte bara av mig. 
Kategori: